Sorgset!
Man har allt ett litet tomrum i hjärtat efter att vi lämnat världens bästa lilla by.
I tisdags kväll ändrades ätplanerna till festplaner. Började som Taco Tuesday på ett ställe i Kona med några i klassen, med tacos för 2,50 dollar stycket, mumsigt! Sen åkte vi hem till Auntie Shirleys dotter Laurie som bor i Kailua och drack lite öl, tittade på en DVD med Israel Kamakawiwo'ole ( som spelar den dära fina Somewhere over the rainbowversionen, han var/ är helt sjukligt stor här!) när han spelade i Milolii -95. Alla våra känningar var med på filmen, Kamanao, Laurie och Auntie Shirley m.m. Efter det åkte vi till en karaokebar och höll låda fram till halv två kanske. Tog eventuellt ett bad i hamnen sen åkte vi hem igen.
På morgonen mådde vi lite si och så, Laurie lagade frukost till oss. Och vilken frukost sen!!!!! Bacon, sirapsdoppade cevapcici( såg ut som det iafl) ris, smördränkt majs och scrambled eggs.
Under tiden förberedde vi Swedens party som svenskarna alltid bjuder på på sista kvällen av sitt besök. Kändes lagom tidigt att börja planera samma dag.
Handlade mat till smörgåstårta på walmart och åkte hem till Milolii.
Då blev det att sätta fart, göra smörgåstårta till en hel by med matglada hawaiians. Övade en halv gång på vår repertoar som bestod av Luciatåg, svensk rapp, folkdans, bugg och Save tonight.
När vi åkte ner med maten till hamnen där vi varit resten av kvällarna såg vi att alla andra också fixat mat, så våra 6 smörgåstårtor kändes lite överflödiga.
Fina fina Milolii. Innan vi började vår show hade Uncle Meha en gåveutlämning till var och en av oss. Världens finaste snäckhalsband som han gjort alldeles själv.
Vår show blev en succé!
Umgicks med byborna sen åkte vi hem.
Gårdagen var en sorglig dag. Packade och hade oss, städade och turades om att gnälla om att vi inte ville åka.
Nu splittras vi, och så lämnar vi Milolii som vi längtat efter hela skolåret.
Tog avsked av alla fina människor, separationsångestcharlotta grät gråtens gråt, jag hoppas att jag kan återvända nån dag.
Nu är vi här på Oahu igen, på seaside hostel igen. Känner mig lite ihålig och ser den här stan i ett helt annat ljus nu. Det är så långt ifrån Big Island och hur äkta det känns där. Det är så långt från ljumma kvällar på Kamanaos tomt, morgonpigga tuppar som galer, hundar som springer lösa, valar som man ser från sin baksida, utomhusduschar med bräckt vatten och toaletter man inte får spola ner papper i. Det är längre ifrån locket man får i öronen efter att kört på den 8 kilometers kringelikrokiga vägen som slingrar sig ner till fiskebyn på lavasten, i en 15 plats buss med världens bästa radiokanal B93/B97, med Jimi och Rolling Stones om vartannat. Svårskalade clementiner och solmogna papayor. Hangloosetecknet vareviga person ger varandra när man kör genom byn. Det finns så mycket FINT att skriva om Milolii, förstår inte hur en plats kan sätta sånt spår i ens lilla hjärta på sån liten tid. Jag måste säga att de 10 dagarna vi spenderade egentligen nog måste varit 2?! Det gick SÅ HIMLA FORT. Ah.
Nu trängs man bland betongen med tusenmiljarder turister, men jag har något som inte de har. Milolii runt min hals i form av Uncle Mehas halsbandsgåva och Milolii i mitt lilla hjärta. Fint det.
Don't cry because you miss it, smile because it happened, som jag brukar säga ju, har det på repeat i huvudet just nu!
Puss på alla hemma.